You know nothing...

Kära dagbok,

Jag är lite konfundersam (säger man så?). Så här är det. I min kontorsbyggnad så ligger toaletterna ute i trappuppgången. Två toaletter plus en handikappstoa på varje våning. Jag går alltid in på handikappstoan. Mer plats för min stora rumpa. Plus att jag kan spegla mig länge i lugn och ro. Och peta näsan emallanåt. Anyway – nu är det något som har hänt flera gånger när jag är på toa och det är att städaren (som är en man), knackar på dörren när jag sitter där inne och ropar cleaning! Men herre gud tänker jag, ser han inte att det är upptaget? Jag blir så stressad av det. Kan jag inte få gå på toa i lugn och ro? Vem gör så? Kan han inte bara vänta med att städa tills jag är klar? Nu kanske jag överdriver, men det känns som att han inkräktar på mitt personliga område. Vad ska jag göra? Ska jag säga till HR att jag känner ett stort obehag för att en manlig städare knackar på dörren när jag sitter på toa?

Hursom, dagen är snart över och det är snart dags att kleta på sig läppstiftet för att gå ut på tjejmiddag med mina kvinnliga kollegor. Det blir mexikanskt. Burritos och mojitos! På tal om mexikanskt, Sanchez har åkt på någon ögoninflammation så han har varit lite hängig de senaste dagarna. David tog honom till vetrinären igår där han fick ögondroppar som ska tas två gånger om dagen i fem dagar. Vi får hoppas på att det går över. Idag är han hos vår allra senaste BorrowMyDoggy hundvakt – en medelålders kvinna som bor nedför gatan till oss. Hon är så fantastisk. Vi har haft sån otrolig tur med våra hundvakter och vi kan vara lugna över att Sanchez är i bra händer. Hon lämnade till och med ett röstmeddelande förut för att berätta om hur bra de har det. Så gulligt.

Vår lilla sjukling fick lov att sova i sovrummet i natt. Han burrade in sig i kuddarna bredvid sin säng (?!). Och givetvis på morgonen så låg han ihopkuren uppe i vår säng vid våra fötter och hårade ner sängen. Tur vi har tvättmaskin.

You know nothing...